Eje Snyggs funderingar

Just another WordPress.com site

En studie i en dröms tillkomst

”En dröm som inte tolkas är som ett brev som inte läses.” (Freud)
Drömmar är intressanta. De bearbetar det vi har lärt oss under dagen, de bearbetar och försöker lösa våra problem, känslomässiga liksom andra, alltifrån enkla vardagsproblem till svåra trauman. Och de tycks göra det genom att rita upp en och samma scen på olika sätt, som i den dröm jag hade i natt.
Den första scenen är helt och hållet känslomässig, tilldrar sig visuellt i totalt mörker, det är känslorna och ”vetskapen om vad som händer” som är det primära.
Jag skissar bara:
Åker buss, skall till en viss plats, orolig för jag vet att bussen inte går till den plats dit jag skall. Vet inte när jag stigit av hur jag skall ta mig vidare till målet som jag måste befinna mig vid vid en bestämd tidpunkt. Det blir natt. Måste sova. Skog. Mycket skrämmande (nackhårsresande, kusligt) för det finns vildsvin och björnar i skogen. Morgon. Måste till målet, men det finns ingen transportförbindelse dit.
(Omtagning nu klart visuell , känslorna något nedtonade)
Stiger på en buss. Mycket folk men hittar en sittplats på en av de främre platserna bredvid en ung dam med mörkt pageklippt hår. Oroar mig för hur jag skall ta mig vidare för bussen går inte den väg jag skall. Till Charlston (klart verbalt ord). Frågar damen om råd, men hon vet inte heller, för hon skall inte dit. Det finns ingen förbindelse med den platsen. Mörkret faller. Jag måste sova tills det blir ljust. Omgiven av granskog (syns tack vare grantopparnas siluett mot den ljusare natthimlen), men jag vågar inte gå för långt från vägen för det kan finnas vildsvin och björnar.
Morgon. Kommer till en korsväg. Här står den en präst och en ung blond kvinna, USA 1920-stil.Frågar om det är någon som skall till Charlston. (I drömmar förekommer ytterst sällan tal eller verbala ord, enstakat ord och fraser kan förekomma, istället VET man vad man säger, och att man säger det. Charlston är ett klart och tydligt verbalt ord). Får ett jakande svar från någon som dold av träd finns på en korsande väg. Det visade sig vara en ung smärt svart kvinna (vacker) med tre flickor i tio-elva års ålder. Alla fyra är likadant klädd, mor och barn. De har en grön lastbil, allt i 1920-talets USA-stil. Kvinnan fäller en lätt spydig, nedlåtande fråga om jag hade haft det trevligt på Handelsgatan (ett klart verbalt ord). Jag är förvånad, undrande och visar med min min att jag inte förstår vad hon menar, tills jag förstår att Handelsgatan är denna orts – där jag befinner mig – nöjes och prostitutionsgata. Hon ser ångerfull ut när hon förstår att jag inte har varit där och rumlat om (nu skyndar drömmen på som om den anar att jag är på väg att vakna och vill hinna säga vad den har att säga). Vi har en trevlig färd tillsammans, och det uppstår nära band mellan mig, henne och de tre flickorna.
Den visuella delen av drömmen var mycket detaljerad avseende klädsel, bil osv. Nu tänker jag inte analysera drömmen här, men kan påpeka att den har ett klart samband med mitt skrivande och min strävan att få boken klar för publicering. Den svarta damen och de tre flickorna associeras direkt till den kvinnliga magikern i mina böcker och det tre flickorna till tre kvinnliga personer i boken som har titeln ”Eldirs Tre Döttrar”. De fyra tillsammans hänsyftar till en förutsägelse i boken som pekar framåt mot kommande böcker, som en kommande konstellation som i profetian kallades ”Modern och De tre systrarna”. Varför 1920-tal är inte klart men Charlston associeras direkt till den amerikanska staden och till dansen med samma namn. Kvinnans fråga är en kliché mycket vanlig i filmer vid mötet mellan den grovhyvlade Hjälten och förnäma Hjältinan.
Vad vi kan se så har mitt omedvetna kört samma dröminnehåll (eller problematik, tema) två gånger här. Den först gången helt utan visuell bild, bara en känslomässig upplevelse, medan den i andra omgången ritar upp temat visuellt och detaljerat liksom ovanpå känsloinnehållet. Jag har anat att drömmandet (åtminstone i en del fall) arbetar så här, genom att köra ett tema om och om igen med olika symboler, men här är det mycket tydligt.

Är vi på väg mot det Tredje Världskriget?

Hela historien med Ukraina får det att gå kalla kårar utmed ryggraden. Jag tycker mig känna igen det hela. Paralleller till uppstarten av Andra Världskriget. En enväldig diktator (Hitler, Putin) som har en stor del av befolkning med sig, drömmer om att utvidga sitt rike (Tredje riket, ett nytt Sovjet). Som ursäkt för att de invaderar andra länder, hävdar de att de gör det för att skydda den befolkning som talar deras språk (tyska, ryska).

Diplomatin misslyckas. Under förevändningar att den andra sidan började, startar de sedan kriget på allvar för att annektera landet (Polen, Ukraina).

Väst ser ut att stå inför ett val, att låta Ryssland ta Ukraina (östra delen först, sedan hela landet då det utbryter ”inbördeskrig”). Svarar Väst med vapenmakt har vi Tredje Världskriget här. Låter Väst det hela ske kan samma historia upprepas med andra länder.

Putin är ingen president i vanlig mening, utan i praktiken en makthungrig diktator med folkets goda minne, och med stormaktsdrömmar på samma sätt som Hitler och många andra diktatorer genom historien. Frågan är – vad kan Väst göra för att stoppa honom? Får han fortsätta kommer Väst (NATO) förr eller senare känna sig tvingade att svara med vapenmakt, och då har vi Tredje Världskriget här.

Tillägg 17 april.

Nu idag har man på diplomatisk väg kommit överens om ett sätt att trappa ner spänningarna: avväpning av proryssarna, amnesti osv. Fortfarande förnekar Putin att han har något med läget i landet att göra, även om han erkänner att han hade ryska trupper på Krim.

Frågan är hur mycket vi kan lita på ryssarna? Putin hävdar fortfarande rätten att gå in i Ukraina. Engelsmännen fick på sin tid ett avtal med Hitler som Chamberlain stolt viftade med när han återvände till Storbrittanien efter mötet med Hitler. Det visade sig inte var värt pappret det var skrivet på. Hur är det med ryssarna? Putin? Jag litar inte på den karlen för fem öre. Fortfarande kan han hetsa proryssarna till våldsamheter och på det viset provocera ukrinarna till att svara med våld, så att ryssarna kan marschera in.

 

Tillägg 26 april.

Vi ser hur diplomatin misslyckas. Om Putin hade velat hålla ord hade han kunnat få stopp på proryssarna. Jag misstänker att en del av dem rent av kan vara ryska soldater som på Krim. Tonen hårdnar mellan USA och Ryssland. Ryska armén ”övar” vid Ukrainas gräns, och kan gå över denna på nolltid. Än så länge testar Putin väst. Men jag misstänker att han kommer att göra den bedömningen att väst inte kommer att göra något militärt om han går in i Ukraina. Frågan är hur långt är han beredd att gå. Ukraina anklagade Putin igår för att vilja starta ett Tredje Världskrig.

Ekonomiska sanktioner kommer inte att ha någon större effekt eftersom diktatorer aldrig bryr sig om folket utan enbart sig själva och sin makt. Att behålla makten. Vi såg det i Hitlers Tyskland, vi såg det i Irak, vi ser det i Syrien och vi ser det i Ryssland, där det fria ordet inskränks alltmer när det gäller även internet, där bloggarna nu enligt en nystiftad lag måste ha tillstånd för att ha en blogg om de har över ett visst antal besök. Vi ser här hur enväldig Putin har blivit och hur snabbt han får igenom de lagar som han vill ha. Genom att styra media kan han få ut sin propaganda för att genom den få folket att stödja hans handlingar (som Hitler och nazisterna) och lägga skulden för det som händer på väst. Han konsoliderar med andra ord sin makt.

Dessa funderingar är bara påbörjade.

 

Borttappade djur

Då och då förekommer det att vi djurägare tappar bort våra djur. Här ger jag några synpunkter som till stor del är byggd på egna och andras erfarenheter.

 

Fåglar: 

Om en burfågel kommer ut genom fönstret (eller ur buren som står ute) grips den av panik och kan då flyga mycket långt, rakt fram, innan den lugnar ner sig. Händer detta skall man ställa buren vid det öppna fönstret. Fågeln kan leta sig tillbaka själv om man har tur (buren är ju dess trygga plats). Om den har en partner så svarar denna när den hör den bortflugna fågeln kalla på den. Då hittar fågeln lätt tillbaka till buren. Detta har hänt mig två gånger. En gång när en undulat ”råkade” komma ut ut buren som stod i trädgården, en annan gång när en liten tropisk fågel kom ut ur buren vid rengöringen och ut genom fönstret. Jag ställde  genast buren i fönstret med partnern i den. Snart kunde jag höra den bortflugna honan ropa, och hanen svarade. Efter några minuter kom hon flygande och landade på buren. Samma hände i fallet med undulaten där buren stod ute.

 

Katter:

Alla som har haft katter som aldrig har varit ute, vet hur rädda katterna blir när de väl kommer ut. Deras första instinkt är ”göm dig!” Är de fria försvinner de som en blixt in i första bästa gömställe de hittar. Det är min erfarenhet av egna katter och katter som jag hjälpt grannar att leta efter, så leta alltid i närheten. Katten kan till och med ha krupit in och gömt sig i något hål bara några meter bort, vilket hände med en grannkatt som kommit ut genom ett fönster och gripits av panik. Det första jag gjorde var att leta efter gömställen i närheten, och såg då en dörr till en lagerlokal stå på glänt. Därinne, längst in i lokalen, låg katten och tryckte under en stor hög med bråte. Ögonen avslöjade honom i ljuset från ficklampan. Matte lyckades locka fram den.

Om man inte hittar katten, eller om det är en utekatt som inte har kommit hem som den brukar, är bästa tillfället att leta sent på kvällen eller natten när det inte är något folk i rörelse. Genom att ropa eller locka på katten med dess namn kan man ha tur att få höra denna jama, och se var den har gömt sig någonstans eller blivit instängd. Detta hände min utekatt en gång. I en vecka var den försvunnen och jag misstänkte att den kunde ha blivit instängd någonstans. Så en sen kväll när jag var ute och letade fick jag det efterlängtade svaret. Katten blev helvild när den hörde mig. Skrek klagande och kastade sig mot fönstret i porten till gården där den blivit instängd. Det var porten in till en verkstad. På dagarna hade katten uppenbarligen legat och tryckt bland all bråte på gården och inte vågat sig fram trots att porten var öppen på dagarna, på grund av arbetarna. Med hjälp av väktaren kom jag in på gården och fick med mig världens lyckligaste katt hem. Så har man bra kontakt med sin katt så svarar den ofta när man ropar dess namn. Något gott i fiskväg kan varar bra för att ytterligare få katten att glömma sin rädsla och locka fram den ur gömslet.

 

Hundar:

Att man tappar bort sin hund är inte helt ovanligt. Det finns speciellt tre olika fall som jag tänker på: hunden springer på jakt, hunden springer bort av rädsla, tiken löper och ger sig iväg för att leta efter en partner eller hanhunden har fått upp spåret efter en löpande tik.

Om hunden sticker på jakt efter ett djur (katt, hare, rådjur) så får man på inga vilkor lämna platsen. Man måste stanna kvar för hunden kommer tillbaka. Beroende på bl.a. ras kan det ta någon minut till flera timmar innan den kommer. Det senare är vanligt när det gäller jakthundsraser, det förra med t.ex. schäfrar som i regel (liksom vargen) snabbt lägger av när den ser att den inte kan ta bytet. Hunden måste se dig när den kommer tillbaka. Tyvärr så faller det inte hunden in att de kan spåra dig, utan ser den dig inte så ger den sig tillbaka samma väg som ni har kommit dit, och då kan det vara förkylt, ni hittar inte varandra. Jägare brukar lämna ett klädesplagg på platsen om de måste lämna den. Hunden stannar då ofta kvar hos detta.

Första gången jag blev riktigt uppmärksamhet på hur fort hund och ägare kan tappa bort varandra, fick jag när jag med min dåtida schabrador (75% schäfer, 25% labrador) hade varit uppe vid Masthuggskyrkan där hon hade lekt med andra hundar. På väg nerför trapporna som leder från Masthuggskyrkan ner till Johanneskyrkan kopplade jag loss henne så hon skulle få springa lite där också, då varken barn eller andra hundar syntes till. Så fort jag kopplat lös henne fick hon se en katt nere vid kyrkväggen. Hon for iväg som ett skott. Katten flög runt kyrkhörnet ner mot Första Långgatan med hunden efter sig.

Jag var orolig (fast jag visste bättre, för katter söker upp det närmast skyddet, en i en sådan här situation, ett träd) att jakten skulle gå ner över gatan. Jag tog mig ner till kyrkhörnet där jag kunde ha uppsikt, oavsett vilken sida av kyrkan hunden skulle komma tillbaka på. Men jag var inte tillräckligt uppmärksam, plötsligt fick jag se att den hade kommit förbi på andra sidan kyrkan och redan var på väg tillbaka uppför trapporna, för att sedan korsa den livsfarliga vägen mellan de båda kyrkorna. Med ett vilt tjut fick jag stopp på hunden som snabbt kom springande till mig. Bara några korta sekunders ouppmärksamhet och jag var nära att tappa min hund.

Som en illustration till skillnaden mellan olika raser kan jag berätta om en händelse som inträffade när min nuvarande hund, en schäfertik, var ett år. Jag hade kopplat lös henne för att hon skulle få leka med en något äldra kompis, en hund av blandras med mycket jakthund i sig. Rätt som det var fick denna vittring av råddjur och stack iväg, och Cintra hängde på. Den andra hundägaren var på väg att springa efter dem, men jag lyckades få stopp på honom, och förklarade att hundarna skulle komma tillbaka.

Efter ett par minuter kommer Cintra tillbaka, ensam. Hon har tappat bort sin snabbare kompis, och utan att reagera på tillrop gör hon slag (söker efter spår ofta i zigzagmönster) över gräsmattan för att hitta kompisens spår, och försvinner på nytt medan jag står och gnisslar tänder. Efter ytterligare en minut kommer hon tillbaka och försöker på nytt få upp spåret, men nu lyckas mitt rop nå igenom hennes ”jakttrance” och hon kommer fram till mig. Innan hon hinner sticka på nytt får jag på henne kopplet.

Jag stannade kvar i närmare femton minuter hos den andra hundägaren. Ingen hund dök upp. Tillslut var jag tvungen att gå. Jag varnade hundägaren från att lämna platsen, hur länge han än skulle bli tvungen att vänta. Två dagar senare mötte jag honom där han kom med sin hund. Det visade sig att det hade tagit en halvtimme efter att jag lämnat honom innan hans hund kom tillbaka. Men den kom! Hade han följt sin impuls och rusat iväg och letat efter hunden, hade han säkert fått lösa ut den från ett hundpensionat där polisen hade lämnat in den. Och det hade kostat en saftig slant, förutom den oro det ger att inte veta vad som hänt hunden.

Hund som blir skrämd på platsen och flyr (smällare, attackerad av annan hund etc) rusar bara på, och försöker sedan ta sig till t.ex. bilen eller rentav av hem om omgivningarna är kända för dem. Dess första instinkt är ”Fly! Fly!” Den återvänder inte gärna till platsen där den blev skrämd. Är omgivningen okänd kan hunden helt tappa bort sig. Den försöker säkert hitta hem (en del hundägare har berättat hur deras hund har suttit och väntat på dem när de kommit hem), eller så söker den hjälp hos andra människor om den inte är misstänksam mot främlingar. Jag har bara haft en hund som har blivit skrämd (rädd för smällare) och den har då lyckligtvis varit kopplad, men hundens instinkt har alltid varitt att återvända rakaste vägen hem.

Hundar som löper är en annan femma. Här spelar träning och ägarens aktivering av hunden roll enligt min mening. Har den gett sig av hemifrån så återvänder den gärna efter uträttat ärende, om den inte av någon anledning har tappat bort sig, eller blivit upplockad av folk som hittat den. Hanhundar som har gett sig av efter löptikar har varit borta i veckor innan de kommit hem.

Att man säger att en tik ”löper” beror på att tiken vid den tiden kan ge sig iväg, dvs. ”löpa iväg”, för att leta efter en hanne. Regeln är att alltid ha henne kopplad när hon löper och inte vistas med henne på allmänna hundrastplatser av hänsyn till hanhundsägare. Hanhundar kan tränas att låta bli löpande tikar men risken är överhängande att frestelsen blir för stark. Tikar kan också tränas att hålla sig hos ägaren även om de är lösa och höglöper (jag har aldrig haft några problem), men får då inte lämnas för sig själva, eller vara tillsammans med hanar.

En granne till mig som hade en tik som löpte rastade henne lös på gården, som är stor och alltid har portarna stängda. Han upptäckte att hans cigaretter var slut så han beslöt sig för att gå till affären runt hörnet och köpa en ask medan hunden fick stanna kvar på gården. När han kom tillbaka ett par minuter senare stod porten öppen och hunden var borta. Ett par hantverkare hade kommit och ställt upp porten. Lyckligtvis hann hundägaren inte ge sig ut för att leta, förrän hans mobil ringde och en annan hundägare berättade att han hade sett tiken komma springande till Slottsskogen, känt igen henne och kallat henne till sig.

Det är oklart om tiken gav sig iväg för att leta efter husse eller efter en älskare. När saker och ting händer så händer de när man minst väntar sig det. Något som man alltid bör ha i minnet när det gäller djur.

Så när man tappar bort sitt djur gäller det att ha is i magen. Och det finns tyvärr inga regler utan undantag.

Att dra någon i håret är inte kärlek

Intressant artikel! Jag får nog erkänna, och det gör jag med dåligt samvete, att jag var lika dan när jag var barn. ”Busade” med flickor som jag kände mig attraherad till på det sätt som beskrivs i artikeln. Lekfullt dra ihåret, kasta snöboll på (som skämt), hålla fast och så vidare, flickor som jag var starkt attraherad/intresserade av. Analyserar jag det så här på ålderns höst tror jag mig kunna – i detta beteende -skymta en konflikt mellan dragningen till flickan, ock rädslan att avslöja vad jag kände. Då tösen samtidigt skrattade och inte visade något som jag tolkade som motvilja, uppfattade jag att hon också tog det som ett skämt. Vilket, när jag ser det så här i backspegeln, inte är så säkert att hon gjorde.

 

Jag tror att vuxenvärlden måste vara mer vakna för dessa tendenser hos barn och ungdomar, och vänligt men bestämt träda in och visa att ett sådant beteende inte är acceptabelt. Barn prövar sig ständigt fram i sociala situationer, därför är dt oerhört viktigt att vuxenvärlden (utan fördömanden) visar vad gränsen går, för barnen klarar inte av det själva – varken ”förövaren” eller ”offret”. För att förtydlig har jag menar. När jag var barn lärde jag mig några viktiga, oskrivna lagar. Det var: Du slår aldrig någon som är mindre, du slår (och sparkar) inte den som ligger, du slår aldrig flickor och du drar aldrig kniv. Detta är så inpräglat i mitt psyke att det har blivit en del av mig själv. Hur lärde jag mig detta? Mycket tidigt troligen före skolåldern för det var lag redan då inom mig. De enda som jag kan tänka mig har lärt mig dessa regler, är mina båda äldre bröder.

 

Att folk har åsikter och bedömmer oss kan vi inte göra något åt, oavsett om vi är man eller kvinna. Män har åsikter om kvinnor, kvinnor om män, männen on andra män, kvinnor om andra kvinnor. Det finns medfött hos oss. Däremot kan vi kräva att folk håller sina åsikter för sig själv. Alla har vi säkert råkat ut för elaka kommentarer från ”tuffingar” eller personer som vill göra sig märkvärdiga eller roliga. Främst då unga pojkslynglar. Det har hänt mig. Flinten har stuckit många i ögon. När jag lät håret växa var det många som hade synpunkter, t.ex. på spårvagnen.

 

Jag minns speciellt när några unga grabbar gjorde sig lustiga över mig och kallade mig Kronblom varje gång jag passerade dem när jag tog min hundpromenad. En gång blev jag fly förbannad. När som vanligt en av grabbarna ropade ”Hej, Kronblom!” svarade jag ”Hej, kloakråtta!” Hans kamrater hörde inte riktigt vad jag sade, för jag hörde bakom mig hur de upprepade gånger frågade honom ”Vad sade han?” och hur han tillslut lågmält svarade något som jag inte hörde, varpå luften fylldes av gapskratt. De skrattade inte åt mig – utan åt honom! Sedan dess yttrade de aldrig ett ord när jag passerade dem.

 

Men hur det var så kunde jag inte bli fri från undringen varför de hade kallat mig Kronblom förrän jag i ett skyltfönster en bit bort såg min spegelbild. Ta mig fan, liknade jag inte till kroppsform, hållning och flint – Kronblom?

 

Att dra någon i håret är inte kärlek | Hej Kroppen!.

Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor – Två olika beskrivningar av samma domslut.

Ett sådant nyp borde ju rubriceras som ett sexuellt ofredande om inte annat. Ett nyp orsakar smärta så det borde också betraktas som misshandel. Ibland förvånas man verkligen över många domslut. Jag tror inte att det här nödvändigtvis är frågan om fel i lagen, utan om hur man tolkar den. Om någon skulle nypa mig i rumpan eller ta ett grabbtag,  skulle han få en smäll så han åkte till Häklefjäll även om jag skulle åka dit för ”mer våld än nöden kräver.”

Men vi män anser inte att det är fritt fram att nypa kvinnor i rumpan eller allostädes. Det håller säker de flesta män med mig om. Men rötägg finns det gott om. Här är det nämndemännen som säkerligen har tolkat det som hänt fel (varför vet jag inte för jag har inte läst domskälen). Dessutom undrar jag – hur många kvinnor fanns det med i nämnden? Kanske borde det finnas en kvot – hälften män och hälften kvinnor? Särskilt i sådana här mål?

Varsågod män! Nyp på våra bröst och rumpor | Frida Boisen.

Så skrev jag igår utifrån ovanstående artikel med adrenalinet sprutande ur öronen. Efter att senare ha läst ytterligare tidningsartiklar om domen så kan jag inte se att rätten har dömt fel. Här kommer en artikel som ser ut att var mer vederhäftig:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article18645068.ab

Hur vi svenskar firade jul i början av 1900-talet

Det är alltid kul och intressant att se hur våra traditioner har firats i förfluten tid. Här får vi se hur vårt julfirande sågs genom ögonen på ett prästpar från Storbritannien som 1911 gav ut en bok om Sverige. Boken ingick i en serie av böcker som handlade om olika länder. Det är fascinerande att läsa om deras olika besök på olika platser i landet och om svenskarnas seder och bruk så som de såg dem. En bok mycket väl värd att läsa. Den får 5 stjärnor av mig.

Kapitel 11 handlar om julen.

PEEPS AT MANY LANDS: SWEDEN

BY REV. WM. LIDDLE, M.A., B.D. AND MRS. LIDDLE
WITH TWELVE FULL-PAGE ILLUSTRATIONS IN COLOUR
BY ANDERS ZORN, CARL LARSSON, AND OTHERS

Utgiven LONDON, ADAM AND CHARLES BLACK 1911

Boken har fått 5 stjärnor av Amazon och Barnes & Noble.

Den finns på Barnes & Noble och Amazon (B00GHNOKDW) men kan med fördel laddas ner gratis från Gutenberg  http|//www.gutenberg.org/ebooks/43454

CHAPTER XIV
JUL, OR CHRISTMAS

Jul is the great festival in Sweden. The festivities begin on Christmas Eve—Julafton—and continue for thirteen days. Since early autumn everyone has been sewing and embroidering beautiful presents. Amongst young girls there is a custom that for one night before Jul they should sit up the whole night and sew. This is looked forward to as a special pleasure, and two or three friends are invited to join the party.

A few days before Christmas the streets begin to be crowded, and young and old throng the shops.

In the market-place you find stalls containing all sorts of things—toys, clothing, and confectionery. Amongst the latter are special ginger-cakes, shaped like different animals, especially pigs, to commemorate the old boar that was sacrificed in heathen times. These stalls are greatly patronized by the country people.

Rich and poor, during Jul, are anxious to be kind and liberal to their family and friends, remembering each member with some token of their thought and love. Even the animal world is not forgotten. Horses and cows get a special feed in their stalls, and on every house in the country, as well as many in the towns, you will see a pole erected, to which is fixed a sheaf of unthreshed grain as a treat for small birds that, in this hard season, have great difficulty in getting food. There is a saying in Sweden that on the anniversary of the coming of our Lord into the world all creatures should have cause to rejoice.

Within doors great preparations are being made. Servants are busy cleaning and scrubbing everything that can be scrubbed. In the kitchen a great amount of cooking is taking place, and six or seven different kinds of bread have to be baked, as, in the country, each servant and tenant are presented with a pile of special Jul-bread.

Jul at the present day, as in olden times, is a great festival with the Swedish peasantry. They have a special reverence for this season. No work that can be avoided will be done on this day.

“There is a belief which has existed for ages that, during Christmas, there is a second of time when not only the sun itself, but everything movable in creation, becomes stationary, and in consequence, at that particular moment, which no one can foretell, if a person should be occupied in any way, that which he is then about is sure to go wrong.”

On Christmas Eve, to show good feeling in a practical way, it is customary for the whole family to assemble in the kitchen, where a large pot is boiling, containing ham and sausages highly spiced. Mingling with the servants, you walk along plate in hand, and taking a slice of Christmas-bread, you dip it in the boiling fat in the pot, and eat together. This is called doppa i grytan (to dip in the pot).

In the afternoon the older members of the family are engaged in decorating the Christmas-tree, which is done in great secrecy from the children. Bright golden and silver stars, coloured glass globes, and confectionery are hung on the tree, as well as baskets made of coloured paper, containing raisins and almonds. Then, to every branch and twig, a taper is fastened. The national flag waves from the top, and the other nations are represented by smaller flags fixed here and there over the tree. When all is ready, and the many tapers on the tree are lit, as well as the chandeliers and lamps in the room, the great moment arrives for the children. When the door is opened, they are almost dazzled by the sea of light, and in rapture they rush to gaze at the beautiful tree, which rises from floor to ceiling, a mass of light and beauty. Their attention is somewhat divided, as their eyes are constantly turning to the door, as if they expected someone to arrive. Before long the door opens, and a small, old man and woman enter. These are the Christmas gnomes. The man has a long white beard and a red cowl, and carries in his hand a bell, which he rings, and the old woman carries a large basket containing parcels neatly tied up and sealed, addressed to different persons, but with no name of the givers. Often there are poetry and amusing rhymes written on the parcels. The old woman hands the parcels to those to whom they are addressed, much to the amusement of the whole company. There is much guessing as to who the donor may be, and the excitement is tremendous as the old pair vanish from the room to return with fresh supplies. At last the children are sent off to the servants’ quarters, each carrying a load of parcels for them. When the Jul-klappan (Christmas presents) have been duly admired, refreshments are brought in, such as fruits and confects, and after this music and games are indulged in, and later on all join hands and dance in a ring round the tree, singing lustily. Between nine and ten the company sit down to a Christmas supper. The first course is lut-fish, which is ling or cod-fish, specially prepared weeks before in lime. When cooked and ready, it is white and transparent, almost like a jelly. Seasoned with pepper and salt, and eaten with potatoes and melted butter, it is delicious. The next course is always pig in some form or other, either head or ham. Then is produced a large fat goose. Last of all comes the all-important rice-porridge, in which is hidden an almond, and whoever gets it will be lucky for the next year. From the King’s palace to the peasant’s hut you will find the very same kind of supper. However poor people may be, they always find means for a small Christmas-tree.

On Christmas morning, before daybreak, crowds flock to church for early service. In the country it is the custom for people to join together and form a procession, each carrying a torch. This makes a pretty sight, especially in hilly districts, when you are able to see at the same time several processions wending their way to church. On arriving there, all the torches are flung in a heap, which lights up the churchyard. The church is brilliantly illuminated by hundreds of candles, even the pews having their own candles. After the service is over the people make a rush for home. You ask why? It is an old superstition that he who arrives home first will reap his grain first.

The rest of the day is spent quietly in the home circle.

Skönsjungande barn i Haga

Jag skulle vilja dela med mig av en skön och inspirerande upplevelse jag hade i dag. Säga vad man vill om skolan, men det finns många lärare och barn som verkligen visar vad de kan, och som belyser den anda, glädje och lust att uttrycka sig som barnen har, och som det är så viktigt att vi vuxna hjälper till att utveckla, och inte förkväver.

På vägen hem efter att ha aktiverat mig själv och fyrbeningen, tog jag vägen genom Haga (här i Göteborg) och slant in i en affär för att fylla på matförrådet. Plötsligt hör jag ljuv sång från många barnröster, och in genom dörren kommer Lucia följd av tärnor och tomtar. De närmare tjugo barnen från den närliggande Hagaskolan fortsatte sjungande genom hela affären, stannade upp vid kassan bakom mig där jag stod och betalade varorna.

Barnen strålade med hela ansiktet medan de sjöng, och det gjorde också lärarinnan. Och hon hade skäl att vara stolt! Barnen sjöng så vackert och rent att det gick rysningar utefter ryggen på mig, ögonen tårades och jag betalade för varorna med ett stort fånigt flin i mitt ansikte. Jag önskar att jag inte hade varit så upptagen just då, och barnen inte hade försvunnit så snabbt. Jag hade vela höra mer. Kanske var det deras musiklärare? Jag vet inte, men det hade inte förvånat mig om så var fallet, för i mina öron var deras sång felfri. Tack barn, för sången och att ni därigenom fick mitt förtorkade hjärta att bli varmt och klappa fortare. Tack! Jag tar luvan av för er och bugar mig djupt!

Vådan av att otränad gå ner i spagat …

Idag lyckades jag för första gången gå ner i spagat. Nåja, kanske inte helt men nästan, vänsterbenet gjorde bara en halv, högra en hel. Men jag hade god hjälp av Cintra, hunden.

Hur lyckades jag med detta stordåd? Enkelt. Jag skall här beskriva tillvägagångssättet för de som funderar på att ta efter. Du går ut med din hund, plockar upp en pinne, släpper kopplet på marken, kastar pinnen – och just som hunden sticker iväg sätter du foten på kopplet. Värre en så är det inte. Pröva får ni se.

Nu kanske ni upplever en djävulusisk smärta i det ena, eller det andra, eller i båda benen (i mitt fall låret), men bit ihop – framför allt om du är man. Skrik inte högt. Låt inte folk se tårarna av smärta. Se glad ut och klappa vänligt om den trofasta vännen som så glatt kommer tillbaka med pinnen. Det går ju inte an att låta folk i närheten förstå, att det är första gången ni utför denna avancerade övning.

När ni sedan, med ansiktet förvridet av smärta, haltar den långa vägen hem, låtsas att det är en gammal skottskada som plågar er, eller en skada ni ådrog er när ni räddade ett litet barn i nöd, eller ung mö (eller ung man om ni är kvinna) från ett öde värre än döden. Vad som helst, bara inte folk inser att ni var klantig nog att sätta foten på kopplet …

Vådan av att inte kunna identifiera sig

Jagade runt på stan i fyra svettiga timmar i dag. Mitt ID-kort visade sig ha gått ut den 3:e denna månad. Lyckligtvis lyckades jag få ut de paket som låg på posten trots detta. Men nu måste jag ha ett nytt ID.

Det hela började med att jag skulle gå och hämta ut ett paket på postutlämningen. Som brukligt var kollade jag att jag hade alla kort med mig i plånboken. Av en ren händelse tittade jag lite närmare på mitt nationella ID-kort, och fick en chock – kortet hade gått ut för fjorton dagar sedan.

Vad göra? Nöden har ingen lag, heter det ju. Så jag drog iväg till affären där jag brukade handla. Jag hoppades att damen som skötte postutlämningen inte skulle se att kortet gått ut.  Men det gjorde hon.

”Kortet har gått ut.”

”Va? Har det gått ut? Men vad gör vi då?” frågade jag med spelad oskuld.

”Det får gå för den här gången”, sade hon med en bister min som fick mig att krympa en decimeter.

”Tack”, sade jag i mjäkig ton och undergiven blick, glad att det gick vägen. Paketet var viktigt för mig. Det innehöll medel mot hundens hudproblem.

Dagen efter ringer postbilen. Han skall leverera ett paket till mig, var jag hemma vid den och den tiden?

”Kostar det något?” frågade jag och tänkte på eventuell fraktkostnad, samtidigt som jag undrade ”vad i helvete skall jag göra nu!”

”Nej, du behöver bara visa giltig legitimation.”

Min ärliga sida fick mig nästan att säga: ”Men det har jag ingen. Vad skall vi göra då!” men i sista ögonblicket vann min mörka sida och jag teg. När mannen kom räckte jag fram kortet utan att säga något. Och denna gång lyckades det. Han såg inte att kortet gått ut. Och en jäkla tur var det. Numera ligger ju paketen så kort tid, så jag hade knappast hunnit få mitt nya ID-kort i tid för att hämta ut paketet. Så ibland lönar det sig att vara lite oärlig. Fy på mig! Sånt ger mig dåligt samvete.

Jag skickade efter ett nytt personbevis från skatteverket, och med detta i handen stack jag ner till polisens pass- och ID-kortavdelning. Precis som jag var rädd för, visade det sig att det inte räckte med det gamla ID-kortet och nytt personbevis. Jag måste identifiera mig med en giltig ID-handling, sade den artige polismannen i luckan.

”Har du pass?”

”Nej.”

”Har du körtkort?”

”Nej.”

”Har du någon handling med foto som bevisar vem du är?”

”Nej.”

”Känner du någon officiell person som kan bekräfta din identitet?”

”Nej.”

”Har du någon nära anförvant som kan komma och bekräfta den?”

”Nej, ingen som har möjlighet att göra det.  Går det inte bra med en granne?”

”Nej, det måste vara någon med direkt blodsband.”

”Går det bra med en brorson?”

”Nej. Jag har själv en brorson …”.  Han skakade menande på huvudet.

Polisen var mycket artig och hjälpsam. Flera gånger om dagen kom det någon  som hade samma problem som jag, sade han. Han försökte komma på ett sätt att lösa saken åt mig. Till slut sade han att jag kunde försöka på Skatteverket. Han hade för sig att de kunde ge ny legitimation även om det gamla ID-kortet hade gått ut. Med det skulle jag sedan kunna komma tillbaka och få polisens nationella ID-kort. Om det inte gick på Skatteverket kunde jag komma tillbaka – han skulle vara där hela dagen – så skulle han kunna tala med sin chef för att se om min brorson kunde få bekräfta min identitet.

Sagt och gjort. Jag sprang – nåväl gick – till Rosenlundsgatan (vid denna tid på dagen fanns det ju ingen risk att någon skulle ta mig för en torsk) och in på Skatteverket. Möttes genast i porten av en vänlig dam som förklarade att det gick bra att få ett ID-kort. Upp till 3 månader efter att ett ID-kort gått ut kunde man få ett nytt. Jag behövde bara skaffa ett kvitto som visade att jag hade betalt de 400-kr det kostade.

Jag stack till Nordea – de hade ingen kassa. Stack till Swedbank – ingen kassa där heller. Stack till Handelsbanken – de hade kassa. Skönt! 75 kr i avgift tog suradamen. Lättade stack jag den långa vägen tillbaka till Skatteverket. Kom dit drypande av svett, och möttes genast av den vänliga damen. Det blev mätning. Jäkla tur att jag har hela strumpor på mig, tänkte jag. I stället för som korumpan, ha växt nedåt, så hade jag växt 1 cm uppåt sedan sista mätningen – inte illa va? Kanske stod jag bara lite rakare i ryggen. Hur gammal man än blir vill man ju imponera på brudarna – ut med bröstet, in med magen.

Efter nästan 1 timmes väntan (det var middagstid) fick jag äntligen plåta mig. Nu får jag vänta i 14 dagar, sedan kan jag åter bevisa att jag är jag. Med ett foto som också bevisar att jag är Snygg.

Sensmoral: Se för tusan till att ni har ID när ni inte har ID.

Sinclair emulatorn EightyOne ger mig en skön nostalgitripp

Jag har just nu laddat ner en Sinclair emulator, så nu kan jag hänge mig åt en rejäl nostalgitripp när andan faller på. Ibland saknar jag nämligen den känsla det gav, att få sätta sig ner framför TV-skärmen och programmera den kära ZX81 (eller den senare ZXSpectrum).

De som vill återknyta bekantskapen med de gamla datorerna utan att behöva leta fram de fysisk prylarna ur skåpet, kan finna en emulator på länken nedan. Emulatorn är gratis och fungerar på Windows XP. Programmet simulerar följande datorer:

Sinclair ZX80 Timex TS1000
Sinclair ZX81 Timex TS1500
Sinclair ZX Spectrum 16k/48k Timex TS2068
Sinclair ZX Spectrum 128k Timex TC2048
Amstrad/Sinclair Spectrum +2 Lambda 8300
Amstrad/Sinclair Spectrum +2a Ringo R470
Amstrad/Sinclair Spectrum +3 MicroDigital TK85
Jupiter ACE

Här är länken till Sinclair emulatorn EightyOne:s hemsida http://www.chuntey.com/

Post Navigation